Metaforer kan ställa till det

Dagens lunch inmundigades med två goda vänner, min gode herre J och den bildsköna fröken A. Under den kulinariska upplevelsen diskuterades våra matvanor. J hävdar att han är som en sportbil, han behöver tankas ofta men inte så mycket. Han ska sedan dra samma metafor om A, som äter mer sällan men rejält, och häver ur sig något i stil med ”Du A, är mer som en husbil…” redan här inser han sitt misstag, man jämför inte en tjej med en husbil, särskilt inte efter att ha jämfört sig själv med en smäcker sportbil… Jag ser genast min plikt som ”wingman” och vi börjar rabbla upp allt som är positivt med husbilar. De är lyxiga, varma, fina, praktiska, hemtrevliga, husliga, ja de har kort sagt allt man kan önska sig.

Metaforer och falsk säkerhet

Nu tror vi att vi har räddat situationen, att vi är home safe. Det är nu jag lägger in den sista kommentaren, den kommentar som enligt mig kommer rädda dagen och dessutom göra hela samtalet till något så positivt att hon aldrig kommer glömma denna lunch. ”Om man står på gatan och inte har något alls, inget hem, inga pengar, inga ägodelar och plötsligt får välja vilken bil man vill, då väljer man ju såklart en husbil”. Det blir tyst någon sekund… jag inser snart att jag i princip sagt att hon är en sista utväg om allt annat går åt helvete. Jag vände mig om mot J och konstaterade ”det där gick ju inte så jävla bra…”.

Jag hade, med eftertryck, tagit oss tillbaka till ruta ett.